Hästkiropraktor!
Vår superbra kiropraktor var här igår och knäckte rätt våra hästar och vi fick även besök av YoYo, Onyx och Speedy så de fick varsin omgång de också! Var roligt att höra att de såg bättre ut och att det var inga stora grejjer som han anmärkte på. Så nu är det 2-3 dagars vila och massa liniment/arnica smörjning för Boticue och minst 10 dagars vila för Fascib. Samt varsin redig b-vitamin kur för dom båda + att Fascib ska få nått antiimflammatoriskt. Känns otroligt skönt att veta att de inte har några kramper, spänningar eller förskjutningar nu som kan ge obehag, Toppen! Så på fredag ska jag antingen gå en promenad med Ticke eller göra något lättare longeringsjobb :)
Idag har jag inte gjort så speciellt mycket. Vaknade och kände mig helt vriden och slut i hela kroppen. Visste inte heller vad klockan var eftersom min mobil var stendöd då min laddare hade fått fötter och gömt sig hos mammas mobil. Blev alltså tvungen att starta datorn för att se vad klockan var... Dagens I-landsproblem. Jag är även hundvakt åt min systers fina labbe-tös Izabelle så jag och Izza tog en lugn slapp-förmiddag innan det bar ut i stall! Hjälpte Sandra med PM idag då hon ville testa rida henne med westernsadel. Jag rider Pm med min sadel men nu var det första gången med Sandra och det såg bra ut:)
Izza och jag blev även bjudna på lunch hos mormor så efter mat och mycket lek så tar sig snosvovva en eftermiddagslur. Ska nog slänga mig med jag också en stund innan jag hittar på något att göra resten av dagen!:)
Izabelle i min bästebil <3
När ska man börja, om inte direkt?
Tog ut Boticue idag! Började med en mysstund i stallet innan jag slängde på sadeln och tog ut honom på longering och lek! Vi hade riktigt roligt och det slutade med att jag inte kunde låta bli utan hoppade upp och gjorde lite övningar i skrit och trav i repgrimman. Det kändes riktigt riktigt bra!
Imorgon kommer hästkiropraktor igen kl 10, så jag funderar på att försöka hinna göra något med honom innan det :) Vi får se! Jag har bestämt mig för att inget jobb och ingen ridning ska pressa fram för att jag "måste" utan för att jag vill, har bra med tid och för att det känns bra. Jag tror att det är väldigt viktigt när det gäller hästar för att få en positiv, glad och ostressad häst. Känslor smittar ju.
Nu ska jag fortsätta med min braiga dag och dra sta med högtrycken på min extremt dyngiga bil!
Imorgon kommer hästkiropraktor igen kl 10, så jag funderar på att försöka hinna göra något med honom innan det :) Vi får se! Jag har bestämt mig för att inget jobb och ingen ridning ska pressa fram för att jag "måste" utan för att jag vill, har bra med tid och för att det känns bra. Jag tror att det är väldigt viktigt när det gäller hästar för att få en positiv, glad och ostressad häst. Känslor smittar ju.
Nu ska jag fortsätta med min braiga dag och dra sta med högtrycken på min extremt dyngiga bil!
Back on the Back!
Till att börja med så tänkte jag tala om att min mening med denna blogg är inte att få så många läsare som möjligt, leka blogginstruktör eller ha bloggen som någon slags inspirationssida för alla andra. Min blogg ska vara först och främst för mig själv, som en slags "reminder" om varför, hur och när. Detta lät ju rätt luddigt, men jag vet inte hur jag ska förklara. Sen vet man ju aldrig om jag kanske kan vara till hjälp för någon annan också, så lite inspiration vill jag väl förmedla kanske..
I alla fall. Jag har ridit sen jag var liten och hästar, ridning och allt runt omkring det har alltid varit mitt liv, fram tills den 24 maj 2010. Detta var dagen då min gamla shetlandsponny Lotta togs bort. Jag saknade henne och saknar henne fortfarande väldigt mycket och i samband men att hon försvann så började jag trappa ner väldigt på ridningen. Jag kände inte längre någon riktigt lust eller motivation till att vara så mycket i stallet. Nästa vår blev min häst Boticue sparkad i hagen och fick en 15cm lång spricka i frambenet ovanför knät och en senskada på det. Han blev gipsad och dömd till boxvila. Länge.
Under denna tid red jag i stort sett inte alls. Bara någon gång ibland och då på min systers häst Fascib. Vårt gotlandsruss Mimmi fick vara mycket sällskap til Boticue då hon var fångponny och ändå inte kunde gå på gräs som Fascib. Så det blev mycket mys i stallet den våren och försommaren.
Men, den 25 Augusti 2011 togs även Mimmi bort. Hon tappade allt hull på bara några veckor och blev öm i fötterna igen. Så hon fick en sista fin sommar och sen var det över.
Efter det så tog jag aldrig upp ridningen igen. Även om Boticue var back on track och skulle börja sättas igång lite försiktigt igen så var all lust och allt intresse som bortblåst. Bara så där.
Jag har ända sen dess haft ett extremt dåligt samvete men har ändå känt att det skulle bara bli fel om jag började igen fast jag inte ville. Eller, jag ville ju men jag VILLE inte.
Ibland bestämde jag mig för att nu jävlar, nu får det vara slut på allt velande och ältande utan bara ut och ta ut hästen! Gör nått för guds skull! Men när jag väl kom ut i stallet och tog upp Boticues grimma så hängde jag bara tillbaka den. Av någon anledning så kändes det fel. Jag kan inte förklara men det kändes bara fel, eller rättare sagt, det kändes inte rätt.
Mimmi och Lotta hade alltid varit med mig och alltid funnits där, de var mina bästa vänner. De var mycket mer än bara två gamla ponnyer. Än i dag så har jag dåligt samvete att jag inte gjorde mer med dem de sista åren utan istället så fick de bara gå och skrota. Men de betydde inte mindre för mig för det. Tvärtom så var de mina klippor, min trygghet.
Om jag tänker efter så kan en anledning till att jag gav upp ridningen vara att jag kände att jag svek mina änglar genom att fortsätta som att inget hade hänt, som att de aldrig funnits, som att jag hade glömt dem.
jag förstår att många som aldrig har förlorat någon som man hade ett så starkt band med kan tycka att det låter löjligt och att de som har förlorat en människa kan tycka att man inte har något att tjuta över. Det får folk gärna tycka, jag bryr mig inte om det. För för mig var de mer än hästar, så mycket mer. Jag har förlorat människor också men jag kan ärligt säga att förlusten av Mimmi och Lotta tog mycket hårdare på mig. Inte bara för att jag var äldre när de gick bort utan även för att de stod mig så oerhört nära. Närmare än någon annan.
Men nu har jag bestämt mig för att det ska vara slut mitt deppiga, tragiska "liv". Jag ska börja rida igen. På riktigt. Jag ska gå in för att än en gång känna den lyckan, glädjen och kärleken som hästarna har att ge. Jag ska gå in för att få min häst att känna samma sak. Han ska känna sig behövd och sedd. Han ska få känna sig som nummer 1 igen. Vi hade kunnat gå så långt tillsammans. Mitt mål är inte att vi SKA göra det nu. Mitt mål är att vi ska komma tillbaka till det vi hade. Han och jag. Vi.
Jag var iväg och såg på en clinic som syster red nu under helgen. Där jag och Boticue brukade vara med och mitt kortsiktiga mål är att om 6 veckor så ska vi vara med igen! Detta är fullt rimligt eftersom Boticue är fortfarande riktigt fin i kroppen, han behöver bara muskla på sig lite. Men det största jobbet måste jag göra med mig själv. Jag måste motivera mig och bli den hästtjej jag en gång var. Så den motivation jag känner nu ska jag försöka behålla och det är steg 1 i varför jag har den här bloggen. "Varför?". Jo, för att jag precis har skrivit varför jag ska börja. Nu gäller det bara att hålla i allt och fortsätta framåt. Jag vill tro att det är det som mina älskade änglar hade velat.
Nu kör vi, all in.
Fina Fascib får stå för bilden med min absoluta favorit dikt. <3
